Maija Lavonen – Stillsamt monumental
Maija Lavonen (1931–2023) var en uppskattad förnyare av den finska textilkonsten. Under sin långa karriär utnyttjade hon olika tekniker och material entusiastiskt och utan ansträngning. Lavonen var kläddesigner till utbildningen. Men redan i slutet av 1960-talet började hon designa inredningstextiler som trycktyger och dubbelvävnader. I slutet av 1970-talet blev hon fri textilkonstnär, då ryor blev en viktig del av produktionen. Lavonens upptäckt var att kombinera handvävda breda remsor i verken. Detta möjliggjorde skapandet av rumsliga verk i större skala under 1980-talet. I bör-jan av 2000-talet blev optisk fiber det viktigaste materialet för henne. Dialogen mellan textilmaterialet och det omgi-vande rummet var viktig för Lavonen och utgångspunkten för många av hennes verk är just samspelet mellan utrym-menas arkitektur och ljuset.
Maija Lavonens barndomsupplevelser fick livslång betydelse för hennes textilkonst och hon återvände ständigt till dessa minnen. De viktigaste var naturupplevelserna: havet, skogar och ängar. Minnena av färger och känslorna över-fördes senare till Lavonens textilkonstverk. Hantverket var livsviktigt för henne och via hennes egna händer överfördes tankar och inspirationskällor till de slutliga verken.
MAIJA LAVONEN 1931–2023
Denna del av utställningen samlar de centrala händelserna i Maija Lavonens karriär som konstnär från 1950- till 2020-talet.
Maija Lavonen (f. Luukela) föddes i Olhava by i Ijo, Uleåborgs län. Hon tillbringade sin barndom och ungdom i Kemi. Åren 1953–1957 studerade Lavonen kläddesign vid Konstindustriella läroverket och målning vid Fria Konstskolan i Helsingfors. Efter studierna arbetade hon som designer vid den Helsingfors-baserade klädtillverkaren Katinette. Från år 1958 undervisade hon vid Karhula yrkesskola för flickor.
Maija Luukela gifte sig 1958 med bildkonstnären Ahti Lavonen och makarna kom att ha ett betydande inflytande på utformningen av varandras konstkoncept. De levde 1960-talets internationaliserat konstnärsliv, i synnerhet Paris blev ett kärt resmål för dem. Ahti Lavonen dog 1970 i en hastigt fortskridande sjukdom och Maija Lavonen blev ensamför-sörjare till två barn. Som följd av sorgearbetet efter makens död kom Maija Lavonens första privatutställning till samma år på Glogalleriet.
Maija Lavonens verkliga karriärvändpunkt var en framgångsrik privatutställning 1978 på Wäinö Aaltonens museum i Åbo. Därefter blev formgivning och genomförande av beställningsverk samt organisering av privata utställningar en etablerad del av textilkonstnärens arbete. Lavonen utvecklade och tillämpade idéer som föddes på basen av beställ-ningsverken till nya verk för sina egna utställningar. Djärvt experimenterande och bottenlös nyfikenhet var centrala för hennes produktion. Redan på 1980-talet blev Lavonen en av de mest framgångsrika textilkonstnärerna i Finland med en karriär som fortsatte oavbrutet ända till hennes död.
BINDNINGAR
Arkitekt och videokonstnär Tapio Snellman har för denna utställning skapat en tredelad filminstallation, som utforskar Maija Lavonens mångfacetterade konst i relation till både den byggda och den naturliga miljön.
Den första presenterar Lavonens sådana rumsliga textilverk som inte har varit möjliga att flytta till utställningen. I vi-deoinstallationen ingår fyra textilarbeten. Textilverken i denna föreställning är Textil på tre nivåer (Tekstiili kolmessa tasossa), beläget i riksdagens talmans representationslokal, och Naturen som källa (Luonto lähteenä), förverkligad i inrikesministeriets lobby på Kyrkogatan, Helsingfors, båda från år 1982. Verket Haukivesi i Varkaus stadsbibliotek fär-digställdes 1985 och ryan Scala gjordes för Finlands nationaloperas VIP-foajé 1994.
I de andra två delarna har Snellman koncentrerat sig på utgångspunkterna och inspirationskällorna för Lavonens pro-duktion. Naturens upplevelser och färger har alltid varit viktiga för Maija Lavonen. Snellman har kombinerat Lavonens färgmodeller för ryor med naturen och jämför Lavonens målade akvarellskisser med konstnärens födelseortens stilla landskap i Havslappland. Naturmaterial har filmats i Hitis skärgård på sommaren 2024 i samarbete med arkitekt Ulla Vainikka. Havslapplands landskap har filmats av Juha Niemelä på hösten 2024 och ryor har fotograferats av Anni Koponen.
DEN MÄNSKLIGA BERÖRINGEN
Det ekonomiska uppsvinget på 1980-talet erbjöd textilkonstnärer många möjligheter att utföra verk i offentliga rum. Storleken på Maija Lavonens arbeten växte. Samtidigt spred sig verken från väggarna till hela rummet. Lavonen desig-nade många stora ryor. Ryorna kommer till genom att knyta för hand i vävstolen, vilket är ett tidskrävande arbete. En-ligt Lavonen lagrar den mödosamma tillverkningsmetoden tiden i själva konstverket och påminner om den mänskliga beröringens nödvändighet.
Nybyggnationen avtog i början av 1990-talet då lågkonjunkturen slog till och samtidigt tog kommissionerna på nya textilarbeten slut. Hantverksmässig tillverkning gjorde verken dyra. Maija Lavonen utförde endast ett fåtal ryor i stor skala på 1990-talet. Hon övergick till att huvudsakligen arbeta självständigt och presentera sina produktioner på ut-ställningar. Kommissionerna tillät Lavonen att arrangera egna utställningar. För utställningarna utvecklade hon idéer som hade uppstått under jobbet med beställningsverken.
Maija Lavonen använde breda handvävda linneband i många av sina stora textilarbeten. Hon sydde ihop dem eller kombinerade dem med andra material som t.ex. stål. På 2000-talet använde hon samma idé på tillverkningen av fibe-roptiska verk. Den optiska fibern fungerar som en varp i stället för linne och leder ljus till verket.
LJUSETS VÄVERSKA
Maija Lavonen började använda optisk fiber som material på 2000-talet delvis av en slump. Ett nytt verk beställdes till inrikesministeriets trappa. Att belysa trappan var svårt och man hoppades att arbetet skulle lysa upp den. Lavonen valde att i sitt arbete använda optisk fiber, som tidigare hade använts som en ny typ av belysningsmaterial. Det tek-niska materialet bearbetades genom vävning för hand. Ljuset överförs till fibrerna från projektorn, som fungerar som en synlig del av arbetet. Maija Lavonens fiberoptiska verk upprepar tekniken hon introducerade 1978. I stället för lin var varpen av optisk fiber, i vilken lintrådar och bitar av akryl vävdes in.
Inrikesministeriets arbete Valo lähteenä (Ljuset som källa) färdigställdes 2005. Därefter växte Maija Lavonens entusi-asm för det nya materialet ytterligare. Lavonen presenterade fiberoptiska verk på flera utställningar fram till 2020. Hon ansåg Metsän kruunu (Skogens krona), som stod klart att visas 2010, vara hennes främsta fiberoptiska arbete.
NATURENS UPPLEVARE
Den viktigaste utgångspunkten för Maija Lavonens verk är upplevelsen av naturen. Enligt Lavonen förmår naturen lugna, läka och återuppliva. Naturens egen starka rytm, det vill säga årstidernas växling, har alltid känts henne nära. Det faktum att vinterns blåst och kyla åter följs av sommaren har gett Lavonen livstro och styrka.
Naturens element som havet, stenarna, klipporna och skogarna är ofta teman i Lavonens verk. En av naturupplevel-serna i hennes arbeten är minnena av livet och boendet i Kotka åren 1958–1961. Flyttblocken i Katariinanniemi stan-nade särskilt i minnet från tiden. År 1981 ställde Galleria Sculptor ut två arbeten relaterade till dessa minnen: Iso kivi (Stor sten), en tvådelad rya och Kiveä (Sten), ett verk i stor skala, ihopsytt av vävda linneband. Verkets reliefliknande yta och de lila och grå tonerna beskriver minnen från stenens yta.
Naturupplevelserna förekommer i Lavonens verk ofta bara i form av färg. Lapplands höstliga kulörer återspeglas i ny-anser av orange och rött. I ryan Kevät (Vår) kan man under det vita snötäcket ännu skönja den svarta jorden, som ger hopp om den nya växtsäsongens början.
MINNESTOLKAREN
Maija Lavonen tillbringade sin barndom och ungdom vid Bottenvikens kust i byn Olhava i Ijo samt Kemi. Landskap och relaterade upplevelser, särskilt havet och dess horisont, var viktiga utgångspunkter för hennes konst. I många verk delar den vågräta horisonten upp verket i hav och himmel. De första förenklade horisontbilderna målade Lavonen i sin skissbok 1977. Hon återvände till dessa motiv fram till 2000-talet.
I en privatutställning på Wäinö Aaltonen museum i Åbo 1978 presenterade Lavonen ryor och en serie laminerade seri-grafier. Ämnet för serien var minnen och upplevelser av havet i Kemi. Många av ryorna på utställningen var kvadra-tiska och minimalistiska. Den dominerande färgen var grå i olika nyanser. Ryornas färgskala påminner om det nordliga havets kyliga melankoli, men ger samtidigt framtidshopp. Arbetet med havstemat fortsatte åren 1980–1981 i verk ut-förda av vävda linremsor. Somliga arbeten spred sig från väggen till golvet och in i rummet.
