En försvinnande glimt
”Jag ser i mitt arbete ett tydligt samband med naturupplevelser, även de mycket tidiga. Jag letar efter den villkorslöshet som kraften i upplevelserna från min barndom har.
Det är viktigt för mig att förenkla, att förtäta atmosfären. Jag försöker inte återge en syn på naturen som den är, utan jag vill förmedla min upplevelse så avskalad som möjligt, så att det väsentliga kan framträda. Det väsentliga är erfarenheten.
Jag är fyra eller fem år gammal. Vi bor på landet. handen har jag en tom glasburk som jag lägger ner på gräset. Jag vänder på den med foten, sparkar den framåt. Gräset böjer sig under glascylindern och just då: ljus, sken, böjande gräs, rik grön färg. Jag glömmer aldrig vad jag såg i det ögonblicket när dessa element, ljus och gräs, sken och jord möttes.
I mitt arbete har jag alltid förenklat slutresultaten kraftigt. Vid första anblicken kan det tyckas att det inte finns så mycket samband mellan det jag gör och de omfattande naturupplevelser som är så värdefulla för mig, eftersom mina verk är så knapphändiga. Ändå är upplevelserna som ligger bakom verken visuellt mycket rika.
Jag är några år gammal. Min pappa jobbade under veckorna inom sjöbevakningen långt hemifrån, jag var alltid oerhört lycklig när han kom hem. Jag är bara förvirrad över pappas överraskande hemkomst med främlingar. Jag vågar inte säga hej. Med känslor av lycka stormande inom mig, springer jag ut, till baksidan av huset.
Jag springer ut på en äng full av öppna smörbollar. Jag är så liten att det gula färghavet böljar i min ögonhöjd. Jag springer ut i blomsterhavet och precis i det ögonblicket uppfattar jag glimtvis färgen, den gula massan som omger mig och växtlighetens överväldigande doft i daggen som aftonen redan hämtar. Det var där jag såg och upplevde vad färgens djupaste väsen är. En färg kan vara en fullkomlig känsla, en yta som utvidgas åt alla håll, en ljusets och dofternas atmosfär.
För mig betyder seendet och känslan en och samma sak. Jag kunde säga: så som jag kände. I det försvinnande ögonblicket, under en bråkdels sekund, då jag såg, var upplevelsen allomfattande. Att uttala ett ord tar längre tid. I mitt arbete strävar jag ofta efter sådana här ögonblick.
Att uppleva naturen är fortfarande en mänsklig rättighet.
I mitt arbete letar jag efter ett mänskligt budskap, jag vill ge något till trötta människor. Jag skulle till exempel vilja förmedla sommarljusets vandring på havsytan, vågornas sång, klippans rödaktiga toner och den brännande solen, värmen från stenarna under de sävligt seglande molnen. I många av mina blåvita linneverk
har jag letat efter känslor av maritim friskhet.
Inom textilier har materialet stor betydelse. Att uppleva lätthet och tyngd, det lena och sträva är påtagligt konkret.
Ibland räcker kontrasten mellan materialen i sig, deras sammanfogning, som inspiration då man letar efter upplevelsens ursprungliga källor.
I mina ryor har jag med hjälp av en nästan fattig gråskala inte bara velat skildra gränsen mellan hav och himmel, utan ögonblicket så som jag ser det inom mig. I det ögonblick då vårvinden upphör, molnen täcker solen och man kan se på de vattniga, mörka bara fläckarna att isen håller på att smälta.
När jag använder naturen som utgångspunkt vill jag samtidigt förmedla rätten att uppleva naturen, påminna om rätten att stoppa förstörelsen av naturen. Idag har vi nått en punkt där alla är medvetna om oron för rubbningen av naturens balans. Hur kan vi då stoppa denna kortsiktiga utveckling? Mina sista verk är ställningstagande. Himlen gråter är ett utropstecken.”
Maija Lavonen
Artikeln var publicerad i Helsingin Sanomats kulgturavdelnings serie ”Så som jag såg” (12.8.1984) och uppdaterad 4.12.2017 / Översättning: Saliven Gustavsson
